var nyss ute och skulle möta morsan på blötmyran och där är det skog och en lerväg.började gå och såg henne ingenstans och började få smått panik ( jag är inget stort fan av mörkret) när jag inte såg henne.. min andning kortates och det kändes nästan som om jag kvävdes ... jag hatar att vara ute själv i mörkret. mina andetag blev kortare och kortare och jag får ännu mer panik , efter att jag hade gått halvvägs så ser jag henne inte , får mer panik och vänder å går hem, mina fotsteg blir snabbare och jag springer nästan, tittar bak nästan hela tiden .. nu är jag hemma och har lugnat ner mig lite.. men jag fattar inte varför jag reagerar så hårt på det, jag har aldrig haft så att jag inte kan andas bara för att jag har fått panik. och jag förstår inte vad jag är rädd för. måste reda ut det här.. och tills dess ska jag inte gå själv ute i mörkret!!!

Frååån Wikapedia:

Panikångest, känsla av svår ångest, panik och rädsla för sitt liv som uppkommer hastigt och utan någon synbar yttre anledning. Uppstår ofta i pressade situationer men kan för vissa komma till synes oväntat. Vanliga symptom är hjärtklappning, yrsel, ansträngd andhämtning, bröstsmärtor, kvävningskänslor, domningar, stickningar i tinnigarna, en känsla av att hjärtat stannar eller en tro på att man håller på att dö.


och av dom hade jag:

Ångest, panik, rädsla för sitt liv, hjärtklappning, ansträngd andhämtning, kvävningskänslor...

fast det är kanske jag som bara inbillar mig ???